Varför jag går upp.
Jag fick ett brev för ett tag sedan. Huvudbudskapet var frågan om varför jag går upp på morgonen. Jag har aldrig tänkt på det så. Jag vet inte om man borde göra det heller men nu har jag i alla fall gjort det.
Min första tanke var såklart att jag går upp för att träffa mina vänner. Det är såklart sant. Det är ju själva grunden i mitt liv men då tänkte jag att man köper ju inte ett hus för att grunden är fin.
De oväntade mötena. De oväntade mötena, vilka är de? Det handlar om hoppet om att träffa en ny vän eller kanske göra en inte så nära vän till en nära. Att gå runt på stan med någon som jag inte brukar gå runt på stan med leder till att jag gör saker jag inte brukar göra och ser saker som jag inte brukar se. Det är väl en helt underbar anledning att gå upp.
Men i ärlighetens namn finns det bara en rädsla som gör att jag går upp de morgonar som jag bara vill ligga kvar. Rädslan för oanmäld frånvaro.
åh haha du är kul ju. men är du verkligen RÄDD för en oanmäld frånvaro? jag har ioförsig aldrig skolkat, men det verkar inte så direkt farligt, jag tycker mer att det är respektlöst mot lärarna. men å andra sidan, det är klart att skolan tvingar upp sina elever ur sängarna, för att ingen vill komma försent. jag tycker att dina två andra anledningar är något som man kan ta till när man vet att man ska företa sig något särskillt. därför är det bäst att fylla tiden med saker man får ut nånting av, vare sig man är ensam, med vänner, goda som mer okända, eller om man är ensam.
går man inte upp när man ska så får man ju trubbel när man väl går upp
ju
